Mitt kattmammahjärta gick i tusen bitar när Charlie vantrivdes i buren. Jamade på sätt som jag inte visste han var kapabel till, kattfan. Vetrinären har haft honom sedan klockan sju imorse. Om en timma ska jag få hämta honom igen och det har varit riktigt tomt utan honom. Ingen katt som stryker sig längs benen så fort man öppnar kylen eller frysen, eller vilket skåp som helst. Ingen katt som springer ut i hallen och fångar posten innan den hunnit landa på hallgolvet. Men framförallt ingen kurrande boll i sängen som attackerar tidningen jag läser.
Jag ska aldrig skaffa barn.