Let the funeral start, hear the casket close.

Någon gång i höstas satt jag på spårvagnen på väg mot stan och pratade med honom. Vi pratade inte om någonting speciellt. Det gjorde vi aldrig. Jag har fått glasögon, minns jag att jag berättade. Det kan inte brås på mig i alla fall! Det måste vara från din mamma. Det är läsglasögon svarade jag, det har väl du också.
Efter att vi lagt på, strax efter att jag passerat Brunnsparken låter jag Bright Eyes fortsätta sjunga ut ur mina hörlurar kopplade till mobilen. Jag minns att jag var väldigt tillfreds med nuet. Solen sken, jag skulle iväg och göra någonting roligt jag inte längre minns vad det var och musiken var så ljuv i mina öron.

Men när jag idag satt jag på en annan spårvagn med en annan destination och utan en tanke valde Bright Eyes medan spårvagnen svischade förbi i regnet kunde jag inte låta bli att tänka på honom igen. På den där dagen för längesedan när livet & nuet var så.. lättsamt. Lättsamheten kändes väldigt långt borta. Jag bytte till Empire of the Sun innan spårvagnen nått Centralstationen och innan Haligh, haligh, a lie, haligh nått sitt slut. You'd always be there. Well, where are you now?