Svårt att sova

En diffus tomhetskänsla lagt sig över mig. Jag tänker, minns, funderar och konstruerar mycket medan kroppen går på autopilot. Att det kan kännas så tomt trots att ingenting tycks sakna. Det är vetskapen som är ursprunget till tomhetskänslorna snarare än känslorna. Tomheten kryper sakta på nu i efterhand av en okänd anledning.
Det är så mycket som är sorgligt. Att förlora ett barn. Att förlora en vuxen. Oavsett vilket hindret är.
Hon har inte träffat sin lilla son som vuxit upp och blivit en stor kille. Minns han henne, vem kallar han mamma? Det gör ont. Den förlusten uppfattar jag som mycket större än förlusten av dottern. Dottern har minnena kvar.
& sorgen är stor över att de som ännu inte finns aldrig kommer ha någon att kalla morfar. Framtiden får visa ifall det kommer finnas någon att kalla mormor.